Läs Danis jul

Danis jul

Jag har bestämt mig för att testa något nytt … Emellanåt kommer jag lägga upp en av mina noveller på bloggen så att du kan läsa den helt utan kostnad. Om du föredrar att ha ett eget exemplar så finns köplänkar längst ner i inlägget. Den kommer att finnas tillgänglig under en begränsad tid och sedan plockar jag ner den. Eftersom det närmar sig jul tänkte jag att science fiction-novellen ”Danis jul” passade. Hoppas du gillar den! 🙂

Jag borde vara glad. Det här var min dröm. I mördande konkurrens hade jag lyckats bli en av tjugo nyutexaminerade programmerare som skulle få arbeta med all programvara ombord på rymdskeppet Tumanako. Utbildningen hade varit tuff, men jag hade lyckats och nu stod jag här med övriga nyanställda och väntade på kaptenen. Varför var jag inte glad?

Flätan stramade ovant. I vanliga fall hade jag det utsläppt, men det var inte godtagbart enligt instruktionerna. Kvinnor skulle ha håret uppsatt om de hade långt hår. Kanske gällde det männen också förresten. 

Adanna rörde oroligt på sig bredvid mig. Hon vred sig fram och tillbaka som om hon ville se allt i samlingssalen. Det fanns inte mycket att se. Den främre väggen var täckt av en stor skärm som visade stjärnhimlen utanför. Framför den stod tjugo nyanställda samlade. Samlingssalen såg nästan tom ut med så få människor. Det var bara fem stycken från vår skola. Jag, Adanna, Moss, Gang och Scott. De blå väggarna och plastgolvet liknade himlen en klar sommardag och det kändes som om vi svävade övergivna utan något fast att gripa tag i. 

Moss böjde sig närmare och andedräkten kom som en varm pust mot min kind.

Han viskade i mitt öra:

”Fick du inte ledigt, Dani?”

Jag skakade på huvudet.

”Julfirande var inte tillräckligt skäl”, sa jag tyst och svalde.

Det borde inte göra något. Det var klart att jag inte kunde fira jul med familjen varje år längre, men ändå. Det var första gången jag inte firade jul hemma i Sverige. Nu när vi bodde så utspridda var det sällan vi lyckades träffas, men vid jul samlades alltid alla i familjen. 

”Vad spelar det för roll?” frågade Adanna. ”Julen kommer varje år.”

Moss fnös. 

”Bara för att du inte firar jul”, sa han. ”Du hade tyckt annorlunda om du missat igbo-dagen.”

Adanna såg fundersam ut, men sedan log hon.

”Det är väl ändå fantastiskt att vi lyckades, Dani”, sa hon. ”Tänk att få arbeta ombord på det största rymdskeppet i jordens flotta. De flesta av våra klasskamrater har fått jobb i någon av de större städerna på jorden. Vi får resa genom rymden och besöka främmande rymdstationer som de flesta aldrig får se.”

Jag försökte le, men det blev snarare en grimas. Dörren gled upp och in klev kaptenen. Hon var klädd i en marinblå uniform med fem stjärnor på vänstra bröstet. Håret var uppsatt i en knut och hon saknade den uniformsmössa som jag förväntat mig. När hon steg upp på scenen framför oss log hon.

”Jag är kapten Neela Joshi”, sa hon och lät blicken glida längs med gruppen. ”Välkomna och grattis. Ni har blivit utvalda av tusen sökanden.”

Mina kamrater sträckte på sig och Moss såg stolt ut. Hans mörka ögon glittrade som de alltid gjorde när något var spännande. Adanna hade också sträckt på sig. De smala flätorna hängde stilla för en gångs skull. Jag borde känna mig stolt. Den här stunden hade jag drömt om under sex års hårt arbete.

”Jag ska inte ljuga för er”, fortsatte kaptenen. ”Det är ett hårt arbete, men ni kommer också växa genom de utmaningar ni möter. I dag kommer ni lära er uppbyggnaden av skeppet. Ni kommer att få en egen hytt och där finns också era uniformer uppsydda.”

Det var så mycket information att det var svårt att ta in allt. Mina tankar envisades med att ägna sig åt annat. Alla andra verkade helt fokuserade på kaptenens ord. De stod med blicken fäst mot hennes ansikte som om de drack från visdomens källa. Det var en lättnad när vi äntligen kunde lämna samlingssalen för rundturen på skeppet.

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Det snurrade i huvudet av alla intryck. Efter informationen på morgonen hade vi slussats runt på alla olika avdelningar på skeppet. På varje ställe hade den besättningsman som var ansvarig för skiftet visat och förklarat. Nu stod vi samlade i en kopia av bryggan och programvaruchefen Lennart Becker berättade om utrustningen.

”Skeppet är ute på uppdrag under lång tid”, förklarade han, ”och det är nödvändigt att vi kan vidareutveckla programvaran under tiden. Det skulle vara ohållbart om vi skulle vara tvungna att landa på Jorden för varje mindre uppdatering.”

Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Mycket av det han berättade visste vi redan. Det var mer intressant att studera rummet vi befann oss i. Där fanns instrument längs alla väggar, en skärm som visade rymden utanför och styrinstrument där piloten satt. All utrustning var till ytan identisk med den verkliga bryggan som vi inte fått besöka. 

”Vi har tillgång till simulatorer för att testa våra ändringar”, fortsatte Becker. ”Allt från mindre programvarusimulatorer till den här helt simulerade bryggan. Ja, det finns en simulator för maskinrummet också.”

Dörren gled upp och kapten Joshi klev in.

”Ni kommer att få höra betydligt mer om hur vi arbetar de närmaste dagarna”, sa Becker. ”I morgon klockan åtta ska ni inställa er i samlingssalen för en mer ingående introduktion i programvaruavdelningens arbete.”

Han gav oss en nick och lämnade rummet.

”Dagen är strax slut”, sa kaptenen. ”Era hytter finns i korridor 32G. Namnet står utanför. Den här första veckan arbetar ni två pass med lunch emellan. Från klockan åtta till fyra på eftermiddagen. Därefter kommer ni att få ert schema.”

Moss stod och stirrade på styrinstrumenten och verkade inte lyssna. Kaptenen rynkade ögonbrynen och såg irriterad ut, men hon sa inget om det.

”Vi är ute på långa uppdrag”, fortsatte hon, ”och vi vet hur viktigt det är att kunna hålla kontakt med familjen. Därför har vi den modernaste kommunikationsutrustningen. Tumanako är än så länge det enda skepp med utrustningen. Eftersom den utnyttjar större delen av bandbredden påverkar den tyvärr användningen av annan kommunikation när den används. Därför är användningen för besättningen begränsad, vilket gör att vi har ett strikt schema och nyanställda hamnar längst ner på listan.”

Kommunikationsutrustning? Jag sträckte på mig. Kanske kunde jag prata med familjen i alla fall.

”Gå till era hytter”, sa kaptenen. ”Er packning har fraktats dit.”

Hon gav oss en nick och Moss var först ute ur rummet. Han verkade ha bråttom och väntade inte på mig. Rummet tömdes snabbt. Det var nog fler än jag som var trötta. Snart var bara jag och kaptenen kvar.

”Ursäkta mig”, sa jag.

Hon såg förvånad ut, men stannade kvar. Jag fuktade läpparna.

”Det firas jul i dag i Sverige”, började jag och la händerna på ryggen. ”I min familj är det en viktig högtid där vi samlas och umgås. Det var därför jag bad om ledighet i god tid innan.”

”De första dagarna ombord är viktiga”, sa kaptenen.

Jag fuktade läpparna igen. Munnen var torr.

”Det förstår jag. Det är också viktigt att kunna hålla kontakten med familjen med de långa uppdrag som vi har. Helger är viktiga. De är tillfällen då relationerna med familjen växer starkare, men också då vi kan landa i vem vi är. Den stabiliteten är viktig för att vi ska kunna fungera bra i arbetet.”

”Även om jag skulle ge dig ledigt”, sa kaptenen, ”skulle julafton vara över när du kom hem till Sverige och vi skulle ha hunnit åka.”

Jag sträckte fram handen för att stoppa hennes invändningar.

”Ja”, sa jag, ”men kan jag få använda kommunikationsutrustningen och ringa hem?”

Innan jag slutat prata, skakade kaptenen redan på huvudet.

”Jag är ledsen”, sa hon, ”men jag kan inte göra ett undantag från turordningslistan.”

Det var fruktlöst, men jag ville inte ge mig.

”Vi har alla tillfällen som är extra viktiga för oss”, sa jag. ”Födelsedagar, helgdagar eller sjukdomar. Det går inte alltid att planera för det. Som du sa är det viktigt att hålla kontakt med familjen. Det borde finnas möjlighet för extra tillfällen när det finns ett starkt behov.”

Hon skakade på huvudet och med det fick jag lämna rummet.

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Det var kväll när jag klättrade upp till min hytt. Den var liten, bara en och tjugo hög, med en koj på vänstersidan och ett smalt utrymme där jag kunde krypa in. Det var tillräckligt högt för att jag skulle kunna sitta på kojen, men inte tillräckligt för att det skulle gå att stå bredvid. I väggen fanns förvaringslådor och även en skrivbordsplatta som kunde dras ut. Jag lossade flätan och skakade ut håret. Därefter satte jag handleden mot väggen för att föra över min personliga information. Ett svagt pip signalerade att överföringen slutförts. 

Jag drog fram mina bilder så att de växlade med en minuts mellanrum. Mamma stod bredvid Erik och blåste slängkyssar mot mig. Erik drog handen genom håret och vinkade sedan till mig. Det högg till i bröstet. Jag saknade mamma så mycket att det gjorde ont. Nästa bild var på pappa med Fatima och hennes barn. Tvillingarna sprang runt dem i en cirkel medan pappa stod stilla med armen om Fatima som log och vinkade. Pappa hade fortfarande inte fattat att bilderna fångade rörelserna så han stod alltid blickstilla som om han var rädd att bilden skulle bli suddig. Min syster Cami hade alla sina barn runt sig. Viktor stod bredvid med hans dotter Molly på axlarna. På marken framför dem satt Hari, Camis ex. Det var ingen som var still på den bilden. Jag torkade bort tårarna från kinden och log. Den sista bilden var på Pablo, Bastien och deras son Felix. Pablo lyfte upp Felix i luften mot mig. Deras son var bara ett halvår och jag hade inte träffat honom ännu. Han hade Pablos ögon. Jag satte pekfingret mot barnets viftande näve, men allt jag kände var kylan från väggen. Jag suckade. 

Min väska var inskjuten längst in i hytten. Överst låg en minimal adventsljusstake. Jag skrattade till. Mamma måste ha postat den till någon på skolan som smugglat ner den utan att jag sett det. Det grönfärgade träet var lent mot fingrarna. Jag tände och de sju ljusen lyste. Vid väggen i kojen fanns en smal hylla. Där passade den perfekt. En liten bit jul.

Adanna förstod inte varför jag så gärna ville hem till jul. För henne hade julen ingen betydelse alls. För min del var det annorlunda. Julen hade alltid varit vår viktigaste högtid. Då samlades hela familjen från jordens alla hörn. Det var en helg med samvaro, god julmat och fantastiska berättelser om tidigare jular. Erik berättade alltid om sin barndoms jular då släkten samlades och två stora bord var fulla med mat med allt från bruna bönor till julskinka. Det där med julskinkan hade jag aldrig förstått. Hur hade de kunnat tycka att en bit kött var nödvändigt för att fira jul? Hos oss var julbordet fullt med andra maträtter, men känslan var densamma.

Det gick snabbt att få upp resten av packningen. Sist stoppade jag in uniformerna. Det ljusgröna tyget var mjukt mot fingrarna. I samma stund knackade det på hyttdörren och jag sköt dörren åt sidan. Adanna klättrade in i hytten, men Moss stannade på trappstegen utanför. Han fick syn på ljusstaken och log. Nu visste jag vem som hjälpt mamma med överraskningen.

”Vilken söt unge”, sa Adanna och pekade på Felix som just dykt upp igen.

”Min brorson.”

”Min farbror och hans man adopterade”, sa Moss. ”För femtio år sedan kunde inte två män få barn tillsammans.”

”Tur att vissa saker utvecklas”, sa jag och petade Felix på näsan.

”Testade de den där nya livmodern där du kan se barnet under hela graviditeten?” frågade Adanna ivrigt.

Jag nickade.

”Häftigt!”

”Vi tänkte samlas i utkiken och fira det nya jobbet”, sa Moss. Han såg ut som om han knappt kunde vänta.

Jag hejdade grimasen, böjde ner huvudet så att håret dolde ansiktet och drog ut en av förvaringslådorna. Det var den med uniformerna.

”Har inte packat upp än”, sa jag. Jag var inte på humör för att fira. Det skulle bara göra det ännu mer uppenbart att jag inte var hemma med familjen och inte skulle få träffa dem igen på flera månader. ”Gå ni utan mig.”

En slöja av besvikelse drog över Moss ansikte.

”Kom nu”, sa han och sträckte sig efter min hand. ”Det känns bättre om du inte är ensam.”

Hans hand var varm och en smula torr. Efter en kort tvekan följde jag efter. Jag ville inte göra mina vänner besvikna.

När vi kommit ner i korridoren nedanför med hytterna som sträckte sig upp längs båda sidorna, kände jag mig på bättre humör. Korridoren hade en svag böjning som följde skeppets form. Innan vi hunnit iväg kom en besättningsman fram till oss.

”Dani Jara?”

”Ja”, svarade jag förvånat.

”Kaptenen vill prata med dig.”

”Jag kommer senare”, sa jag till Moss och följde besättningsmannen.

Vad kunde kaptenen vilja? Bara inget hade hänt hemma. Det blev svårt att andas, men jag ökade farten ändå.

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Hissen öppnade upp mot ytterligare en korridor. Den här var rak med stängda dörrar jämnt utplacerade. Svagt hördes musik. Jag ansträngde öronen för att lyckas höra musiken bättre. Det var julmusik. Firade de jul häruppe?

I änden av korridoren stod kaptenen med händerna på ryggen. Musiken hade blivit starkare och det var verkligen julmusik som hördes. Min mage var som en hårt knuten näve. Man blev inte kallad till kaptenen hur som helst. Vad kunde ha hänt?

Kaptenen kastade en snabb blick mot mig.

”Det är ingen fara”, sa hon. ”Du behöver inte vara orolig.”

Jag stannade upp. Axlarna sjönk ner. Sakta sjönk oron undan. 

”Hej Dani”, sa kaptenen. 

Besättningsmannen lämnade oss. 

”Anledningen till att jag ville prata med dig var vårt samtal tidigare. Vi brukar vara frikostiga med ledigheter om man är ute i tillräckligt lång tid i förväg, men det hade inte varit bra om du missat de första dagarna ombord.” 

Jag förstod det, men det gjorde det inte roligare. Julmusiken var distraherande. Den fick mina ögon att svida medan jag stod stilla och lyssnade. Jag härmade kaptenens sätt att stå med vikten på främre delen av foten och med händerna på ryggen.

”Som jag nämnde tidigare är användningen av kommunikationsutrustningen begränsad. Jag kan inte göra ett undantag från turordningslistan.”

Det visste jag. Hon hade varit tydlig. Jag förstod inte varför hon kallat hit mig igen.

”Men efter att ha funderat en stund”, fortsatte hon, ”insåg jag att du hade en poäng. Det är inte alltid kommunikationen med familjen kan planeras långt i förväg. Ibland uppkommer behovet plötsligt. Beckers team har också lyckats minska bandbredden som kommunikationsutrustningen kräver, vilket ger oss möjlighet att använda utrustningen oftare. Vi har därför beslutat att utöka antalet kommunikationstillfällen för besättningens privata samtal. Hälften av tillfällena kommer att vara möjliga att ansöka om på kort varsel. Meddelandet om ändringen kommer ske i morgon, men vi har beslutat att du ska få det första tillfället.”

Jag flämtade till. Var det verkligen sant?

Utan att säga något mer öppnade kaptenen dörren bakom sig. Den ledde in till ett mindre rum med skåp längs väggarna och instrument bredvid en dörr. En besättningsman stod inne i det lilla utrymmet och skruvade på rattar vid instrumentpanelen. Hans morotsfärgade hår stod åt alla håll och fräknarna var som smutsfläckar i hans bleka ansikte.

”Där är du”, sa han och log.

Kaptenen gav honom en nick och stängde dörren efter sig.

”Först ska du ta på dig dräkten”, sa han och öppnade ett av skåpen som var tillräckligt stort för att byta om i.

Dräkten var gjort i ett smidigt material som kändes som hud. Den var tunn och rymdes precis under mina kläder.

”Bra”, sa han när jag kom ut iförd dräkten.

Han öppnade dörren. Julmusiken strömmade ut. Det var härifrån den kom. Paralyserad stod jag kvar, men när han otåligt viftade att jag skulle gå in gjorde jag det och dörren stängdes bakom mig.

Det första jag såg var den enorma julgranen som stod mitt i rummet klädd med röda glaskulor och guldfärgat glitter. Högst upp satt spiran som suttit i julgranen så länge som jag kunde minnas.

”Dani”, hörde jag mamma ropa och hennes armar var hårt knutna om mig.

Jag kände hur kinderna blev blöta, men jag brydde mig inte. De var här. Allihop. Inte i verkligheten, men jag kunde se dem och krama dem. Alla var klädda i liknande dräkter som jag bar. I nästa stund lyfte Pablo upp Felix mot mig. Barnet klappade mig på kinden och pussade mig med öppen mun. Det kändes inget, eftersom dräkten inte täckte ansiktet. Jag skrattade högt.

”Hur är det? Är det som du tänkte dig?” frågade mamma.

”Jag vet inte vad jag tänkte mig”, sa jag och kramade Cami. ”Det är fantastisk utrustning i vilket fall.”

Jag kramade mamma igen.

”Tack för adventsljusstaken.”

Mamma skrattade till.

”Moss var väldigt ivrig att hjälpa till”, sa hon.

Jag kände hur jag blev varm.

”Han är en god vän”, sa jag.

Det var perfekt. 

”När virtuell verklighet var nytt”, sa Erik, ”så trodde de att det skulle användas mest för spel.”

Pappa gav mig en bamsekram.

”De borde ha förstått”, sa han, ”att det var som kommunikationsverktyg det är mest användbart. Men det är konstigt att se dig som hologram.”

Tiden gick alldeles för fort. Snart var timmen slut och jag var tvungen att säga adjö, men när jag lämnade rummet spelade julmusiken i huvudet och allt kändes mycket bättre. 

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Utkiken låg högst upp i skeppet. Det var ett mindre rum som enligt vad kaptenen sagt oftast användes för fest. När vi besökt det tidigare på dagen hade ljuset varit släckt, stjärnhimlen hade lyst från alla håll och runt runda bord hade mjuka marinblå fåtöljer stått.

När jag närmade mig hörde jag skratt på långt håll. Moss stod lutad mot väggen utanför. Han sken upp när han fick se mig.

”Jag fick använda kommunikationsanläggningen”, sa jag. ”Hela familjen var där.”

Han tog min hand.

”Känns det bättre?”

Jag nickade. Det gjorde det.

”Kom”, sa han och drog med mig in.

Jag stannade på tröskeln. Skärmarna längs väggarna gav intryck av att jag kom in i en kupol och såg ut på stjärnhimlen utanför. De hade dragit ihop borden så att de stod som två långbord. På det närmaste stod mat i mängder. Det var all julmat som vi brukade ha hemma. Där låg jullaxen med citron skuren i klyftor. Janssons frestelse stod på kanten. Det fanns sill i mängder. Knäckebröd låg i en brödkorg. Empanadas var samlade på ett runt fat. Det fanns till och med mammas linssallad som hon alltid gjorde till jul. Dofterna vällde över mig. Det luktade jul.

”God Jul, Dani”, ropade Adanna.

”God Jul”, ropade den ena efter den andra.

Jag skrattade högt. Det bubblade som julmust i kroppen.

”God Jul”, sa jag.

Moss kramade min hand.

”Kockarna hjälpte oss att laga allt”, sa han.

”Men hur visste du vad vi brukar ha på jul?”

”Din mamma. När jag hjälpte henne med hennes överraskning så fick hon hjälpa mig med min.”

En timme senare stoppade jag i mig det sista av laxen. Jag var proppmätt.

”Varför har ni så mycket mat?” undrade Adanna och tittade misstänksamt på sillbiten på sin gaffel.

”Traditioner”, sa jag, ”gör att det känns som jul.”

Jag suckade belåtet och sköt undan tallriken.

”Tack”, sa jag. ”Tack för att ni firar jul med mig.”

”Du får fira igbo-dagen med mig”, sa Adanna och stoppade in sillbiten.

Hon snörpte på munnen som om den var alltför sur, men tuggade och svalde.

”Vi får fira allas helgdagar”, sa jag. ”Moss, vad firar ni i din familj?”

”Gemenskaphetsdagen”, svarade Moss. ”Den dagen upphörde alla länder att existera och vi blev jordbor. Vi började se oss som ett folk även om vi har olika seder.”

”Den borde vi alla fira”, sa Adanna, ”men det har vi aldrig gjort.”

Moss sköt undan tallriken och lutade sig tillbaka.

”I vår region”, sa han, ”där våldet varit vardag i så många år, är det en betydelsefull dag.”

Jag hade ett svagt minne från skolan om de långa konflikterna som var i den delen av världen, men jag kom inte ihåg orsaken.

”Det blev väl inte fred med en gång?” frågade jag

”Nej.” Moss log. ”Det gick inte med en gång, men det var den dagen då det vände. Efter det blev det bara bättre. Gemenskaphetsdagen är första februari.”

”Då firar vi den”, sa jag och log mot honom.

”Glöm inte nyår”, sa Adanna.

”Firar du nyår?”

”Nej, men det är säkert någon på skeppet som gör.”

Jag lyfte mitt glas.

”Skål”, sa jag. ”Skål för jordens alla helgdagar och våra gemensamma traditioner.”

Glas efter glas höjdes runt mig. Nu kände jag att julen även fanns i rymden.

Om du vill köpa novellen så finns den tillgänglig via min egen webbutik samt alla vanliga nätbutiker.

Mina mål för 2022

Eva Holmquist Fotograf: Day Fotografi

I år har jag funderat ganska länge på mina mål för året och jag är fortfarande osäker på om de ligger på en rimlig nivå. För min del är det viktigt att jag hela tiden känner att jag utvecklas i mitt skrivande. Det finns inget tråkigare än att inte lära sig något nytt och det gäller alla områden. Just nu fokuserar jag på att förbättra djupet i mina berättelser, men jag vet att det under året kommer att bli andra områden som jag vill öva mer på. Jag har däremot valt att inte redan nu bestämma vilket eller vilka områden det ska vara. Istället har jag lagt målen på vad jag tänkt skriva och publicera under året.

Mina mål för 2022:

  • Slutföra och publicera Dold magi – andra delen i urban fantasy serien Magiexplosion
  • Slutföra och publicera Tyst magi – tredje delen i urban fantasy serien Magiexplosion
  • Slutföra första utkastet av Magiskifte – andra delen i urban fantasy serien Kattskiftarna i Jönköping
  • Slutföra och publicera Ett nytt hem – första delen i science fiction serien rymdstationen Tenang
  • Köra en kickstarter för att kunna ge ut Gallustrilogin som en samlad inbyggd bok
  • Skriva en engelsk novell per vecka fr.o.m. vecka 1 t.o.m vecka 35
  • Publicera minst två engelska short story/novelette/novella

Som jag började med att säga så kan det vara för omfattande mål. Samtidigt är det vad jag skulle vilja få gjort. Når jag inte ända fram så har jag förhoppningsvis kommit längre än om jag inte satt upp målen.

Vad är dina mål för 2022?