En princip som alltid har varit viktig för mig är att alla är hjälte i sin egen historia.
Och vad menar jag med det?
Jo, det är ingen som gör saker och ting bara för att vara ond. De har alltid ett skäl till varför det som de gör är det enda rätta och varför det är nödvändigt. Det kanske vi inte håller med om, men ur deras perspektiv är det så.
Och det är inte alltid så att det som vi uppfattar som elakt eller ont görs bara av det skälet.
Om du tittar på min fantasytrilogi Gallus så har du rövarna där. De stjäl från människorna. Ja, det kan man ju tycka är elakt. Det tycker i alla fall människorna som de stjäl från. De tycker att rövarna är eländiga och hopplösa tjuvar som inte tar hänsyn till någonting.
Men om du tittar på det från rövarnas perspektiv så drevs de ut från de ställen där de levde, ut i den onda skogen där väldigt lite växer. Det finns inte tillräckligt där för att de ska kunna överleva på det. Så anledningen till att de stjäl från människorna är att det är det enda sättet för dem att överleva.
Sedan behöver det inte alltid vara riktigt så tydligt.
Det är inte alltid det finns en underliggande konflikt, utan ibland behöver man helt enkelt olika saker och de olika behoven kolliderar. Det gör ju naturligtvis att man agerar olika. Men det kan också vara så att ens världssyn ser olika ut. Vad spelar roll egentligen?
Jag har läst en hel del av Gareth L. Powell, och ett tema som kommer upp i många av hans böcker är den här frågan: Vad är okej att göra för att få fred? Var går gränsen? När är det man gör värre än kriget som man försöker undvika?
Och det är också något som är intressant att utforska i berättelser. Där någon anser att det är bättre att göra det här, för att alternativet är så mycket värre.
I min bok Förlora för att vinna är en av de grejer som Sofie reagerar på, när hon får information om vad som händer i landet, just det att de skickar ut barn i krig. Och varför gör de egentligen det?
Ja, de bestämde sig för att stanna kvar på samma ställe, i samma stad. Och vailanerna får väldigt, väldigt många barn. Så det finns helt enkelt inte resurser för alla. Eftersom de får så många barn tycker de att det är en acceptabel kompromiss att skicka iväg barnen ut i krig i stället för att hantera grundproblemet.
Så för mig är just det här viktigt: att alla personer i en berättelse är hjälte i sin egen historia. Att de har skäl till varför de gör det de gör. Att de inte bara gör onda saker därför att.
Vad tycker du? Håller du med?